Begynnelser och avtaganden
Shit! vilken underbar rubrik passar så bra det känns som om den säger allt.
Men jag skriver ändå:P
Skolan e här igen efter ett underbart sommarlov så har skolan kommit tillbaka jag klagar inte för jag har så roliga kurser som jag bara älskar! Nu har jag börjat i en ny klass också det är kul att träffa nytt folk så att det känns skit kul! Allting bara ändras runt omkring mig så snabbt känns det som och ja jag välkommnar det men det känns konstigt andra har det bättre i år och andra har det sämre alltng ändras, och jag bara undrar när kommer allting ändras så att jag har det sämre eller bättre? Det är som en tickande bomb eller nej det är som att spela rysk roullett man kanske slutar med att skjuta skallen av sig och allt bara tar slut... alla minnen bara försvinner allting, poff...
Eller så klickar det bara och man tackar vem det nu än var som bestämde att man ska leva vidare och framför allt kämpa vidare tills man måste ta upp den där revolvern igen.
Det jag är så rädd för just nu är slutet. Slutet på film/spel/skitsnack med grabbarna på våra så kallade "grabbkvällar". Inga fler lunchar med mina brudar som jag älskar så mycket.
Slutet på att stöta på den där kompisen man ser i korridoren som man önskar att man umgicks mer med men som försvinner lika snabbat som han/hon kommer. Att allt kommer ta slut och att man lämnas kvar på perrongen där tåget som kallas LIVET avgick för 3 sekunder sen och man ser hur allt i sitt liv med mening bara försvinner med ett ångande lokomotiv.
Men jag har fortfarande 2 år på mig att komma ikapp det tåget och jag tänker fan i mej åka första klass!
Allt med mina egna meriter, ingen ska behöva hjälpa mig längre jag får stå på egna ben för en gångs skull.Jag har äntligen slutat tycka om dig det måste vara det bästa med avtagandena att äntligen få bort dig från mina tankar,
