My summer
Skratt
Glädje
Vänner
Bad
Fester
Kyssar
Snygga Karlar xD
Tårar
idioter
regn
Förrädare
Yeah that pretty much sums it up.
Det här kanske är en utav de sista inläggen jag gör i min blogg på ett långt tag om inte för evigt.
Ifall det är så, så vill jag tacka alla som läst den och följt den under tiden jag haft den. Det kanske inte varade länge men tack vare den här bloggen så lyckades jag få utlopp för mina känslor då jag inte hade ett sätt at få utlopp för dom, då ingen fanns där. Jag ska försöka starta om på nytt på mitt sista skolår och leva mitt liv som jag borde. Jag leva det fullt ut med dom jag älskar vid min sida. Jag skiter i att ha någon att älska eller rättare sagt jag skiter i att vara besatt över det nu. Det som måste ske, ska ske det är bara att vänta på den stunden med anticipation.
Begynnelser och avtaganden
Shit! vilken underbar rubrik passar så bra det känns som om den säger allt.
Men jag skriver ändå:P
Skolan e här igen efter ett underbart sommarlov så har skolan kommit tillbaka jag klagar inte för jag har så roliga kurser som jag bara älskar! Nu har jag börjat i en ny klass också det är kul att träffa nytt folk så att det känns skit kul! Allting bara ändras runt omkring mig så snabbt känns det som och ja jag välkommnar det men det känns konstigt andra har det bättre i år och andra har det sämre alltng ändras, och jag bara undrar när kommer allting ändras så att jag har det sämre eller bättre? Det är som en tickande bomb eller nej det är som att spela rysk roullett man kanske slutar med att skjuta skallen av sig och allt bara tar slut... alla minnen bara försvinner allting, poff...
Eller så klickar det bara och man tackar vem det nu än var som bestämde att man ska leva vidare och framför allt kämpa vidare tills man måste ta upp den där revolvern igen.
Det jag är så rädd för just nu är slutet. Slutet på film/spel/skitsnack med grabbarna på våra så kallade "grabbkvällar". Inga fler lunchar med mina brudar som jag älskar så mycket.
Slutet på att stöta på den där kompisen man ser i korridoren som man önskar att man umgicks mer med men som försvinner lika snabbat som han/hon kommer. Att allt kommer ta slut och att man lämnas kvar på perrongen där tåget som kallas LIVET avgick för 3 sekunder sen och man ser hur allt i sitt liv med mening bara försvinner med ett ångande lokomotiv.
Men jag har fortfarande 2 år på mig att komma ikapp det tåget och jag tänker fan i mej åka första klass!
Allt med mina egna meriter, ingen ska behöva hjälpa mig längre jag får stå på egna ben för en gångs skull.Jag har äntligen slutat tycka om dig det måste vara det bästa med avtagandena att äntligen få bort dig från mina tankar,
Depression är en underlig sak
Vems fel är det egentligen du är så underbar det kan inte vara du det fårinte vara du snälla säg att det inte är du snälla.
Jag trodde inte att det gick att känna så här varje gång jag hört nån säga " allt känns å jobbigt jag kan inte henne/honom ur mina tankar". men nu förstår jag hur dte är det känns osm om allt försvunnit ur mig jag är ett skal och det som fanns i mig som värmde mig var du och nu har du gått iväg.
Om jag kunde skulle jag springa till dig även fast det tog mig en evighet så vill jag till dig.
Jag vill gärna fortsätta skriva frågor utan svar.
Jag kna inte tänka för då finns du där.
Jag kan inte känna för då kommer gråten.
Jag kan inte se för då är ditt leende i vägen.
Jag kan inte drömma för då lovar du mig världen.
Jag har förlorat dig och så är det bara.
Men jag kommer söka dig och du kommer alltid finnas i dne där drömmen du skapa för en lång tid sen...
Kan du logga in?
En lite ovanlig känsla
Idag har på något sätt varit en underlig dag?
Jag väcktes tidigt på morgonen (typ 11 men FFS de e helg)av fiya som ringde och ville bjuda mig till att käka pizza hos henne med allihop senare. Självklart tackade jag ja som vanligt orka va hemma med mina föräldrar som verkar gå igenom klimakteriet båda två...
Men men skitsamma Thats LIfe and its sucks ass: P
Men grejen hos fiya var inte förrän typ vid fyra tiden så vad gjorde jag hela dan... spela final fantasy 7(jag vet är en smärta att se på grafiken men skitsamma den som en ful bok med en underbar berättelse).
Och då dog en av huvudrollerna i spelet det va hemskt...de här va liksom tjejen som hvuvudrollen skulle bli ihop med och bli lycklig och liksom leva sitt liv med och vara en glad man i resten av sina dagar med sina barn och barnbarn men hon dog bara så där helt plötsligt. Hon var borta och det fanns inget som ha kunde göra för att få tillbaka henne och då kände jag liksom den här smärtan i mitt bröst som om jag visualiserat hur det skulle kännas att förlora den man älskar framför en bara sådär.
Jag tänkte hur det skulle vara att förlora dig och det var nog det som gjorde så ont .
Det andra jag kom att tänka på var den där hemska agen när du mina allra bästa vän grät i mina armar det var då den stunden som jag visste att gud finns inte alla mina år när jag växt upp så har jag fått höra samma sak om och om igen gud är nådig, gud är barmhärtig, Gud är förlåtande ...
Men just då när mina armar var runt och du släppte loss dina känslor så förstod om han funnits skulle det här inte hända dig.
Allt var i mitt huvud resten av dagen hemma hos fiya jga kanske verkade som den gamla vanliga chanch som skämtar och får alla att skratta men den tanken vandrade i mitt huvud och en ovanlig fråga vad är smärta riktig smärta tanken drev runt i mig och jag kom till ett svar när jag kom hem: Riktig smärta är inte sån som skapas med vapen emot din kropp det kan den inte vara eftersom den går bort. Den riktiga smärtan är den som tar din själ som inte går att läka som att förlora en vän, en kärlek eller en mor.
"Jag ser dig men du hör mig inte,
Du hör mig men ser mig inte"
Jag hoppas att du öppnar dina ögon snart för min tro börjar svikta.
Jag vill inte förlora dig.
