La Vie

Fan de känns så sjukt jävla jobbigt att jag inte kan få vara glad i en hel dag utan att min mage gör en volt varje gång du loggar in på msn varför vet jag inte, eftersom jag själv trodde att jag kommit över det hela men icke!

Jag hatar att känna så här verkligen jag vill att vi ska gå tillbaka till de vi hade men på nåt sätt så känns det som att du glidit ifrån mig! Vi gör inte de saker som vi gjorde förr.Vi pratar inte i timmar på msn och har skitkul, vi sitter inte och umgås skit mycket hela tiden, du verkar söka dig ifrån mig och jag vill inte att du gör det jag vill bara att vi ska tillbaka till det vi hade.

"Jag saknar ditt leende ansikte när du ligger och sover, ditt ljuva hummande som du ger ifrån dig när ligger djupt i en dröm, jag älskar dina andetag som räknar tiden i min värld och lukten från ditt hår som får mig att sväva, jag älskar när jag vaknar och kan känna dig hjärta slå emot mitt öra, jag saknar dig så jävla mycket ;__; "

Nu när jag tänker efter så har jag inte vart riktigt glad enda sen jag va på grönan med Hantah. den dagen var så underbar på alla sätt jag var lycklig en hel dag med den bästa i världen går ju inte klaga över, men sen dagen efter så försvann allt och mitt liv gick åt helvete rent utsagt. Jag har vart hos kuratorn, jag slutade att äta och varenda minne som vi hade tillsammans fick mig att börja gråta. Jag orkar inte med det här längre, men jag kan inte få nog av dig för du betyder så mycket för  mig och jag kan inte sluta känna som jag gjorde eller som jag gör.

Jag kan inte lura mig själv genom att få mig att tro jag gillar någon annan eftersom jag fortfarande älskar dig och ingen annan och jag hatar mig själv för att jag inte kan sluta känns så här.

Det känns som att det är mitt fel att vi glider isär, eftersom du troligtvis vet hur jag känner men har försökt att inte låta det förstöra för oss och det tackar jag dig för men jag vet att du inte kommer orka låtsas för evigt och det kommer inte jag heller.

Min enda stora rädsla är att förlora dig och det vill jag absolut inte duär en oersättlig del av mitt liv som inte kan försvinna för då förlorar jag det som ger mig lusten att le igen.

Förlåt för det extremt depppiga inlägget men fan saker måste bara få komma ut, så här känner jag nu och det kommer ta en lång tid innan jag börjar gå vidare på riktigt.